En gammal kassabok

Idag har jag och T varit i Ullared för att hälsa på mina föräldrar. Det blev en trevlig resa med strålande solsken på vägen och mycket prat där vi satt runt köksbordet. Tyvärr har det blivit lite för länge mellan besöken för min del, men jag hoppas det ska funka lite bättre framöver. Vid eftermiddagens fika plockade min mamma fram en gammal kassa-bok som min farmor fört över inkomster och utgifter de hade på gården mellan 1941 och 1944. Under denna tid byggde de bland annat en ladugård för den otroliga summan av drygt 6700 kronor och alla dessa betalningar för arbete och byggmaterial finns infört i kassaboken. Det blev ett riktigt äventyr att få följa en vardag genom inkomster och utgifter, försäljning av ägg och ull, inköp av varor, lön till dagsverkare, läkarbesök, hushållsutgifter och ett inköp av kanin för 10 kronor. Men i kassaboken finns också människor. Människor som utförde arbete, köpte saker, fick presenter och som sålt gården och fick avbetalningar. Dessa människor är oftast nämnda med bara förnamn eller som "smen Karlsson". Min pappa och mamma vet vem de flesta människorna var och jag känner till en del. Det finns faktiskt en hel historia i en helt vanlig kassabok, men den behöver förklaringar för att vara det även i framtiden och därför behöver namnen förtydligas med relationer och släktskap.

Alla helgons afton

Ljusen brinner så vackert på kyrkogården tvärs över gatan. Tyvärr blåser det lite mycket, men inte tillräckligt för att släcka lyktorna i alla fall. Det är en kväll för minnen - minnen av människor som inte längre finns bland oss, men som skapat förankring i vår nutid. Det är så många som blivit bara minnen - människor som tidigare var självklara i vår värld. Människor man inte tänker på men som finns där ändå. Först när de är borta märkte jag saknaden och förstod att de faktiskt spelade en roll i mitt liv. Det är människor som räknas både i vår historia, nutid och framtid. Var rädd om människorna.

Att minnas

Idag har jag skrivit en berättelse om något jag nästan aldrig berättar för någon. Våra svåra år när hela vår världsbild kraschade. Det är för en viktig sak och jag tänkte att det värsta ligger ändå en bit tillbaka, men ändå känner man hur paniken och desperationen kändes just då. Kanske är det bra rent terapeutiskt att skriva av sig, men jag börjar undra om det alltid är så. Jag kunde inte skriva så mycket om det året just då, vad jag än skrev så kändes det fel. Det är faktiskt skönast när man inte behöver tänka på det utan bara leva vidare så gott det går. Tiden läker alla sår säger man - och tänk att jag tror det är rätt i vissa fall åtminstone.

Ett annat och mycket mera positivt minne kom upp i kväll när vi satt och åt middag med vår kära svärdotter. Det finns en "babykorg" i familjen. En härlig, lagom stor rottingkorg på en ställning med hjul vilket gör att man kan dra den med sig genom rummen. Jag själv sov i den som nyfödd, mina barn och syskonbarn har sovit i den och nu kanske mitt lilla barnbarn ska sova i samma korg. Den kläs om för ett nytt litet barn så att tyget ligger i mjuka veck både ut- och invändigt och formar en liten ombonad koja för det lilla barnet.
Det vackraste man har måste ligga vackert!