Idag har jag skrivit en berättelse om något jag nästan aldrig berättar för någon. Våra svåra år när hela vår världsbild kraschade. Det är för en viktig sak och jag tänkte att det värsta ligger ändå en bit tillbaka, men ändå känner man hur paniken och desperationen kändes just då. Kanske är det bra rent terapeutiskt att skriva av sig, men jag börjar undra om det alltid är så. Jag kunde inte skriva så mycket om det året just då, vad jag än skrev så kändes det fel. Det är faktiskt skönast när man inte behöver tänka på det utan bara leva vidare så gott det går. Tiden läker alla sår säger man - och tänk att jag tror det är rätt i vissa fall åtminstone.
Ett annat och mycket mera positivt minne kom upp i kväll när vi satt och åt middag med vår kära svärdotter. Det finns en "babykorg" i familjen. En härlig, lagom stor rottingkorg på en ställning med hjul vilket gör att man kan dra den med sig genom rummen. Jag själv sov i den som nyfödd, mina barn och syskonbarn har sovit i den och nu kanske mitt lilla barnbarn ska sova i samma korg. Den kläs om för ett nytt litet barn så att tyget ligger i mjuka veck både ut- och invändigt och formar en liten ombonad koja för det lilla barnet.
Det vackraste man har måste ligga vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar